Efter 32 år som fiollärare bestämde sig Hans-Peter Rauber för att följa sin dröm – att bygga instrument. Som 58-åring tog han tjänstledigt från sitt jobb för att bli lärling i stråkmakeri.
– Jag tänkte att jag var för gammal, men så var det ju inte, säger han.
Hans-Peter Rauber är uppvuxen i Östersund och bosatt i Motala. Han har spelat fiol sedan han var barn, utbildat sig på musikhögskola i Norge och jobbat 32 år som fiollärare. Vid sidan om lärarjobbet har han reparerat instrument, bland annat åt den lokala kulturskolan.
2016 började han gå bredvid hos den väletablerade stråkmakaren Ulf Johansson i Skåne några veckor varje sommar. Hans-Peter blev alldeles förtjust över att få tillverka något nytt, från grunden.
-Det är något magiskt med stråkar. Jag är väldigt fascinerad av dem, säger han.
2022började han på Hantverkslärling.
Var det ett stort steg att börja studera?
– Nej, det var det väl egentligen inte. Jag var så otroligt taggad på det här, det var som en dröm som gick i uppfyllelse. Att tillverka instrument har varit mitt stora intresse jättelänge och eftersom det var en utbildning kunde jag få tjänstledigt.
Så vad gör egentligen en stråkmakare?
-Man kan beskriva jobbet som ett mellanting mellan en silversmed och en urmakare. Det första jag fick göra som lärling var att köpa ett nytt skjutmått som inte visade fel på en tiondels millimeter, för det gjorde mitt gamla. Det är otroligt små differenser i den här branschen.
Som stråkmakare behöver man kunna löda i silver och svarva med en urmakarsvarv.
Det krävs också träkännedom om det träslag som används till stråkstången, och en skicklighet i att hyvla, svarva och fräsa i trä. Man arbetar med pärlemor från snäckor och med detaljer i ben.
-Förr i tiden använde man elefantbetar till de vita bendetaljerna. När det blev förbjudet har man börjat använda mammutbetar. Det låter som ett skämt, men tio tusen år gamla mammutbetar tinar upp i Sibirien nu på grund av klimatförändringarna.
– Jag, som ursprungligen är från Jämtland, började använda älghorn till bendetaljerna. Jag var tvungen att hitta min egen identitet bland de europeiska stråkmakarna. Nu har det blivit mitt signum och min biljett ut i hetluften i Europa, säger Hans-Peter Rauber.
Vad krävs för att bli en skicklig stråkmakare?
-Det ärett sådant jäkla småpill, så det krävs tålamod och precision och stadiga händer. Och så en passion för musik. Om man spelar själv kan man prova sina produkter och de flesta som håller på med det här har ju ett musikintresse.
Vad är det bästa med yrket?
–Att du kan få ut helt olika ljud ur en fiol med olika stråkar är rätt spännande. Väldigt små marginaler kan göra stor skillnad för den som spelar. Om man bara ändrar lite på böjen på en stråke som är dålig kan den bli jättebra. Det är fascinerande, mer fascinerande än fioler.
-Den konkava formen på stråken är som en spantbro. Det är väldigt viktigt att tjockleken är anpassad till böjen hela vägen.
Blev lärlingstiden som du hade tänkt dig?
-Ja, jag tyckte att det var en så fantastiskt bra grej. Ett av de finaste minnena från hela lärlingstiden var lärlingsträffen i Leksand. Det kom 40-50 personer och alla hade någon slags framtid i blicken. Oavsett om de var 40, 50 eller 60 år gamla så var det början på något nytt och alla var jättetaggade. Det ser man inte på så många andra ställen i samhället.
-Att ungdomar är taggade och ska ut i livet är en sak, men en 60-åring som säger “äntligen ska jag få göra det jag har drömt om”, dettycker jag är magiskt med den här utbildningen. Jag kommer aldrig att glömma den där träffen, det var jättehäftigt.
Vad hände efter examen?
-Jag sa upp mig. Jag tog inga studiemedel under studietiden utan jag jobbade på med reparationer vid sidan av. Redan under studietiden insåg jag att jag kommer kunna leva på det här. Nu sitter jag tillbakalutad i verkstaden med foten på hyvelbänken, säger Hans-Peter Rauber och skrattar.
Han börjar sina dagar i verkstaden vid åttatiden på morgonen. På eftermiddagen kommer det oftast kunder och framåt sex stänger han för dagen.
-Jag har jättemycket jobb, alldeles för mycket. Jag hinner knappt göra några stråkar, men jag är jätteglad, det är helt fantastiskt.
Vad blev den största förändringen i ditt liv efter utbildningen?
-Att jag vågade säga upp mig och att jag kan leva på det här. Annars skulle jag ha varit stressad jämt och jobbat med två jobb samtidigt. Efter 30 år som lärare börjar man bli trött på sin egen röst. Jag kände att det var dags för något nytt innan jag vänder näsan i vädret. Jag är otroligt tacksam och tipsar alltid om Hantverkslärling.
Text: Anna Hultman
Foto: Privat
FAKTA/Om Hans-Peter Rauber
Ålder: 61.
Gör: Stråkmakare
Började studera: hösten 2022.
Tog examen: julen 2024. Klarade sitt gesällprov i februari 2025.
Utbildade sig: Hos stråkmakaren Ulf Johansson @ulfjohanssonbowmaker i Skåne.
Instagramkonto: @raubermusik.
Bästa med yrket: “Att du kan få ut helt olika ljud ur en fiol med olika stråkar är rätt spännande”.
Om att ta gesällen:
-När jag började utbildningen fanns inte gesällprovet i stråkmakeri, men jag och min handledare började undersöka möjligheten att få göra gesällen. Efter många turer fick vi det. Statuterna för gesäll- och mästarbrev togs fram av Hantverskrådet och i tätt samarbete med Sveriges violinbyggarmästarförbund.
-När min handledare Ulf Johansson gjorde gesällen hade han redan tillverkat omkring tusen stråkar. För mig var gesällprovet min 40:e stråke. Gesällprovet betyder väldigt mycket för mig. Det innebär att man får en viss status i branschen, det har öppnat dörrar.
Om tankarna på mästarbrev:
– Hade jag varit ung och inte haft familj kanske jag hade gett mig ut i världen och jobbat på olika firmor i London, Paris, New York och Tokyo och sedan kommit tillbaka till Sverige och tagit mästarbrev. Nu är jag inte riktigt i det läget i livet, men några studieresor kommer jag nog att göra, och så får vi se hur det blir med mästarbrevet.
