80-åriga Karin Vasara i Kiruna är en av landets få körsnärer. Nu får hon sällskap i yrket av sin systerdotter.
-Att vara lärling och få ägna sig åt det här på heltid har varit jättebra, säger Marja Susanne Hætta.
En körsnär arbetar med att reparera och tillverka varor i päls. Det är ett hantverksyrke med lång historia, men i dag är det få som utövar yrket professionellt.
Karin Vasara, som ursprungligen kommer från Karesuando, cirka 18 mil norr om Kiruna nära den finska gränsen, fick se hantverket på nära håll redan som barn.
– Jag växte upp i en renskötarfamilj och min mor älskade att jobba med hårigt material. Hon sydde traditionella samiska kläder – skor och pälsar – och jag fick vara med och se hur hon gjorde. Det var den första språngbrädan, säger Karin.
Karin Vasara har alltid varit intresserad av hantverk. Som ung flyttade hon till Stockholm för att gå beklädningsteknisk linje på gymnasiet. När hon återvände till Kiruna 1986 startade en treårig körsnärsutbildning i staden och Karin fick chansen att börja.
–Den lyckan, den går inte att beskriva med ord. Det var en väldigt, väldigt bra utbildning. Man tog in många gästlärare och det var så spännande att få många olika vinklar på yrket eftersom ingen hantverkare är den andra lik, säger Karin Vasara.
Att vara körsnär är att verka i ett yrke som vilar på gamla traditioner.
– De instruktioner som skrevs ned för yrket för 100 år sedan gäller fortfarande. Vi gör samma underarbete på pälsen i dag som man gjorde i början på 1900-talet, säger Karin.
Nu får hennes unika kunskaper leva vidare i nästa generation. Under 100 veckor har Karin varit handledare åt sin systerdotter, Marja Susanne Hætta.
– Att jag skulle sitta och sy varje dag fanns inte i min värld när jag var ung. Men när jag var runt 30 och förstod hur få det är som kan det här yrket insåg jag vilken unik möjlighet jag hade att lära mig av Karin. Jag tänkte att jag är dum om jag inte tar chansen, säger Marja Susanne Hætta.
2009 tillbringade hon ett halvår hos Karin. Det var hennes första kontakt med yrket.
– Då kunde jag ingenting, bara att lära mig sy med pälsmaskin har tagit mig flera år, att förstå hur jag ska hålla materialet och styra maskinen.
Sedan fick Marja tvillingar och livet tog en annan väg. Först våren 2023 började hon på Hantverkslärling. Kunskaperna hon fått med sig sedan tidigare har hon haft stor nytta av.
– Marja har kommit väldigt långt med sin utbildning tack vare att hon kunde maskinerna innan hon började som lärling. Det behövde vi inte lägga någon tid alls på, säger Karin Vasara.
Vad har varit svårast?
– Att kunna läsa av materialet, alltså hårriktningen och tjockleken. Det var ingen självklarhet från början. Men nu när jag har jobbat en god stund med det lär man sig hur man ska skära till delarna.
– Mönsterkonstruktion var också nytt för mig.
Har du fått en annan bild av yrket?
– Jag har lärt mig att det tar lång tid att göra saker. Man får ha tålamod. Har man inte det så är det här inget man ska hålla på med, säger Marja.
Karin håller med.
–Det krävs enormt mycket tålamod. Blir det fel får man lägga det åt sidan till nästa dag och komma med nya krafter, säger Karin.
Hon driver en butik och ateljé i centrala Kiruna och skapar egna klädkollektioner med bland annat jackor, kappor och mössor. Mycket är inspirerat av den samiska kulturen.
Marja Susanne Hætta tog examen hösten 2025 och har en egen ateljé i Kautokeino i norska Finnmarken, 35 mil nordost om Kiruna.
– Jag hoppas att jag till stor del ska kunna leva av det här, men det kan hända att jag kommer att kombinera det med mitt jobb som tandhygienist.
– Nu när jag har kunskaperna i körsnärsyrket skulle jag också kunna hålla kortare kurser. Och så är min plan att sälja andra saker, som tyger, som extra intäkt. Att bara leva av att sy går nästan inte, säger hon.
Text: Anna Hultman
Intervju och foto: Per Lindberg
